| ÅR | PRISTAGARE | ÄMNESOMRÅDE |
| 1901 | Wilhelm Röntgen (Tyskland) | För upptäckten av Röntgenstrålning.
Dessa strålar uppstår då elektroner med hög fart träffar en metall och bromsas upp.
Rörelseenergin hos elektronerna skickas ut som röntgenstrålar med mycket korta våglängder. Det uppstår också karakteristisk röntgenstrålning om en elektron i ett inre skal slås ut och en annan elektron hoppar in på den lediga platsen. En röntgenfoton med karakteristisk våglängd sänds ut.
|
| 1902 | Hendrik Lorentz (Nederländerna)
Pieter Zeeman (Nederländerna) | Zeemaneffekt
Spektrallinjer splittras upp i flera linjer med hjälp av magnetfält. Effekten beror på att elektronerna har ett spinn som inte är noll.
Splittringen ökar med ökande magnetfält och kan användas för att bestämma magnetfält på t.ex. solen.
|
| 1903 | Henri Becquerel (Frankrike)
Pierre Curie (Frankrike)
Marie Curie (Frankrike) | För upptäckten av Radioaktivitet.
Radioaktiv strålning sänds ut då en atomkärna omvandlas till en annan sorts atomkärna eller då en atomkärna gör sig av med överskottsenergi.
|
| 1904 | Lord Rayleigh (Storbritannien) | För upptäckten av grundämnet Argon.
Vid undersökningar för att bestämma densiteten för kvävgas fick man olika resultat beroende på metod. Vidare undersökningar visade att det fanns en då okänd gas i luft, en ädelgas. Periodiska systemet vid den tiden saknade en kolumn för ädelgaser.
|
| 1905 | Philipp Lenard (Tyskland) | Katodstrålar
För uppfinningen av katodstrålerör, sådana som används i tjockTV-apparater.
|
| 1906 | J.J. Thomson (Storbritannien) | För upptäckten av en subatomisk partikel som fick namnet elektron och för både teoretiska och experimentella arbeten med Elektrisk ledning i gaser.
|
| 1907 | Albert Abraham Michelson (USA) | Michelson-Morleys experiment
Experimentet som visar att etern (ett medium för att ljusvågor ska kunna förflytta sig) inte finns.
|
| 1908 | Gabriel Lippmann (Frankrike) | Färgfotografering
För arbeten som leder fram till att man kan fotografera med naturliga färger.
|
| 1909 | Guglielmo Marconi (Italien)
Ferdinand Braun (Tyskland) | Trådlös telegrafi
Marconi fick priset för sina arbeten med radiosändare där han använde gnistsändare och Braun fick priset för att han lagt
grunden till radiomottagare kallad kristallmottagare.
|
| 1910 | Johannes Diderik van der Waals (Nederländerna) | Tillståndsekvationer för vätskor och gaser.
van der Waals lag - en förbättring av allmänna gaslagen där hänsyn tas till attraktionskrafter mellan molekylerna och molekylernas utbredning i rummet.
|
| 1911 | Wilhelm Wien (Tyskland) | Wiens förskjutningslag
Sambandet mellan emissionsmaximum och temperaturen av en svartkroppsstrålare
|
| 1912 | Gustaf Dalén (Sverige) | AGA-fyren
Uppfinningar inom fyrtekniken med bland annat solventilen och klippljusapparaten gjorde att gasförbrukningen för fyrljuset minskades med 90 %.
|
| 1913 | Heike Kamerlingh Onnes (Nederländerna) | Flytande helium
Heike var den förste som lyckades kondensera helium till flytande form och därmed göra det viktiga temperaturområdet ovan 0 Kelvin tillgängligt för forskning.
|
| 1914 | Max von Laue (Tyskland) | Röntgendiffraktion
Laues 1912 framlagda idéer att använda kristaller för att undersöka röntgenstrålar ledde fram till att man kunde se interferensmönster från röntgenstrålarna och därmed fastställa
att röntgen är ett slags ljus.
|
| 1915 | William Bragg (Storbritannien)
Lawrence Bragg (Storbritannien) | Braggdiffraktion
När röntgenstrålar träffar en kristallyta och reflekteras på atomer i två olika atomplan inträffar konstruktiv interferens för
vissa vinklar och avstånd mellan atomplanen.
|
| 1916 | |
Inget pris delades ut
|
| 1917 | Charles Glover Barkla (Storbritannien) | Karakteristisk Röntgenstrålning
Barkla visade att röntgenstrålar bestod av ett kontinuerligt spektrum med karakteristiska toppar som var unika för varje ämne.
Han upptäckte också att röntgenstrålar uppvisade polarisation vilket var ett ytterligare bevis för att röntgen var ett slags ljus.
|
| 1918 | Max Planck (Tyskland) | Plancks strålningslag
Genom att förena Rayleigh-Jeans och Wiens lagar kunde Planck ge en teoretisk grund för Plancks strålningslag.
Det central antagandet var att energi bara kunde utsättas i multiplar av en fundamental enhet E = h·ν.
|
| 1919 | Johannes Stark (Tyskland) | Starkeffekten
Uppspaltning av spektrallinjer kan göras genom att placera ljuskällan i ett elektriskt fält.
|
| 1920 | Charles Edouard Guillaume (Frankrike) | Invar
En legering av järn och nickel mm. med mycket liten längdutvidgningskoefficient. Invar är lämplig för tillverkning av känsliga mätinstrument där
variationer i temperaturen märkbart skulle påverka resultaten.
|
| 1921 | Albert Einstein (Tyskland) | Fotoelektrisk effekt
En foton med tillräckligt hög energi kan slå loss en elektron från en metallyta.
|
| 1922 | Niels Bohr (Danmark) | Bohrs atommodell
Elektronerna snurrar runt kärnan i bestämda banor. Energi avges/upptas bara då elektronen byter bana.
|
| 1923 | Robert A. Millikan (USA) | Millikans oljedroppsförsök
För bestämning av elektronens laddning lät Millikan små oljedroppar röra sig upp och ned i ett elektriskt fält.
Genom att mäta massan på oljedroppen kunde dess laddning bestämmas.
Arbeten med Fotoelektriska effekten
|
| 1924 | Manne Siegbahn (Sverige) | Röntgenemissionsspektroskopi
Området omfattar en mängd olika spektroskopiska mättekniker som har gemensamt att röntgenstrålar används för att analysera ett materialprov.
|
| 1925 | James Franck (Tyskland)
Gustav Hertz (Tyskland) | Franck-Hertz stötförsök
Undersökning av energinivåer i atomer med hjälp av elektroner som accelereras av en variabel spänning i ett elektronrör.
Då spänningen höjs når man en spänning då strömmen genom röret nästan blir noll för att sedan öka till nästa läge då den blir noll igen osv.
Ur de data man får fram kan man få reda på energinivåerna hos gasen i elektronröret.
|
| 1926 | Jean Baptiste Perrin (Frankrike) | Materiens diskontinuerliga struktur och sedimentationsjämvikt
Perrin konstaterade i sina tidigaste arbeten att katodstrålar består av negativa laddningar. Han bestämde med studier av
Brownska rörelser molekylers massa och antal och uppfann sedimentationsjämviktsmetoden. Genom sina studier bevisade Perrin att materia var diskontinuerlig.
|
| 1927 | Arthur Compton (USA)
C. T. R. Wilson (Storbritannien) | Comptonspridning
När en foton kolliderar med en elektron kommer den att tappa energi som överförs till elektronen och avböjas en vinkel Θ från sin bana.
Tappar den ingen energi talar man om Thomson-spridning.
Wilsonkammaren
Är en behållare med övermättad ånga av vatten eller annan gas. Kommer en α-partikel eller β-partikel
in i gasen bildas ett dimspår som visar partikelns bana.
|
| 1928 | Owen Willans Richardson (Storbritannien) | Termionisk emission
är att elektroner emitteras från en metallyta då metallen värms upp. Sambandet bestämdes av Richardson.
|
| 1929 | Louis de Broglie (Frankrike) | de Broglie-våglängd
Varje partikel med en viss energi har också vågegenskaper med en viss våglängd. Elektroner som snurrar i
en bana kring en atom har en bestämd energi så att en multipel av elektronens de Broglievåglängd är lika stor som banans omkrets.
|
| 1930 | Chandrasekhara Venkata Raman (Indien) | Ramanspridning
Genom att belysa en gas med fotoner kommer dessa att spridas då de kolliderar med gasmolekyler och tappar lite energi motsvarande den energi som molekylerna
får då de går från ett vibrationstillstånd till ett exciterat vibrationstillstånd.
Med ramanspridning kan man således studera energinivåer för molekylers vibrationsstillstånd.
|
| 1931 | |
Inget pris delades ut
|
| 1932 | Werner Heisenberg (Tyskland) | Kvantmekanik
är en övergripande teori om mikrokosmos. Den är statistisk i den meningen att den inte kan förutsäga vad som händer med en partikel, utan endast sannolikhet för möjliga utfall.
Mest känd är Heisenbergs osäkerhetsprincip, som säger att man inte samtidigt kan mäta en partikels läge och rörelsemängd med godtycklig noggrannhet. Detta beror på vågpartikeldualiteten som säger att en partikel ibland uppträder som våg och ibland som partikel.
|
| 1933 | Erwin Schrödinger (Österrike/Storbritannien)
Paul Dirac (Storbritannien) | Atomfysik
Schrödingerekvationen beskriver rums- och tidsberoendet för ickerelativistiska kvantmekaniska system. Inom kvantfysiken spelar den en roll liknande Newtons andra lag för klassiska mekaniken.
Diracekvationen
beskriver även relativistiska system. Den har lösningar som även beskriver spinn-½-partiklar.
Ekvationen ger också lösningar som kan tolkas som partiklar med negativ energi. Detta svarar mot antipartiklar.
|
| 1934 | |
Inget pris delades ut
|
| 1935 | James Chadwick (Storbritannien) | Upptäckten av neutronen
När α-partiklar från polonium får träffa lätta kärnor som beryllium uppstår mycket genomträngande strålning som man först trodde var γ-strålning.
Chadwick visade att denna strålning bestod av en ny slags partikel som var oladdad och med ungefär samma massa som protonen. Partikeln fick namnet neutron.
|
| 1936 | Victor F. Hess (Österrike)
Carl D. Anderson (USA) | Kosmisk strålning
Genom att med ballonger undersöka hur joniseringsgraden i hermetiskt tillslutna behållare varierade med höjden, kunde Hess dra slutsatsen att det finns en högpenetrerande joniserande strålning som når jordens atmosfär från rymden, oberoende av läget på solen.
Positronen
Genom experiment lyckades Anderson påvisa existensen av antimateria genom att upptäcka positronen. Antipartiklar hade förutsagts av Dirac fyra år tidigare och det var första gången som en förutsägelse om en partikel föregick dess upptäckt.
|
| 1937 | George Paget Thomson (USA)
Clinton Davisson (Storbritannien) | Diffraktion av elektroner
Oberoende av varandra upptäckte Thomson och Davisson elektronens vågegenskaper med hjälp av diffraktionsexperiment. Experimenten bekräftade de Broglies idéer om partiklars vågegenskaper.
|
| 1938 | Enrico Fermi (Italien) | Neutroninfångning
Fermi forskade både teoretiskt och experimentellt och fick Nobelpriset för att han visade att nya grundämnen som är radioaktiva åstadkoms genom bestrålning med neutroner och för sin upptäckt av kärnreaktioner åstadkomna med långsamma neutroner.
Han fick senare grundämnet fermium uppkallat efter sig.
|
| 1939 | Ernest Lawrence (USA) | Cyklotronen
är en partikelaccelerator som består av en stor elektromagnet med homogent magnetfält med två ihåliga D-formade metallelektroder. Genom att låta laddade partiklar snurra runt i magnetfältet,
kunde de accelereras med hjälp av växelspänning och får högre energi än vad som var möjligt i en van de Graaff-generator. Cyklotronen var ett viktigt verktyg i undersökningar av fissionsprocesser.
|
| 1940 | |
Inget pris delades ut
|
| 1941 | |
Inget pris delades ut
|
| 1942 | |
Inget pris delades ut
|
| 1943 | Otto Stern (USA) | Protonens magnetiska moment
Partiklar med spinn som t.ex. elektroner har ett magnetiskt dipolmoment, dvs. de är små magneter. Protonens magnetiska moment är mycket mindre än elektronens.
Protonens magnetiska moment utnyttjar man i bland annat MR-kameror (magnetresonanskameror).
|
| 1944 | Isidor Isaac Rabi (USA) | Atomkärnans magnetiska moment
En atomkärna i ett magnetfält absorberar elektromagnetisk strålning och emitterar elektromagnetisk strålning om den utsätts för strålning med rätt frekvens. Frekvensen beror på magnetfältets styrka.
Alla isotoper som har ett udda antal protoner och/eller neutroner har ett eget magnetisk moment, ett så kallat spinn, medan isotoper med jämnt antal protoner och neutroner har spinnet noll.
|
| 1945 | Wolfgang Pauli (Österrike) | Paulis uteslutningsprincip
Två partiklar med halvtaligt spinn kan inte ha alla sina kvanttillstånd lika. Så kan t.ex. två elektroner i en atom inte ha alla kvanttalen n, l, ml och ms lika.
Atomer med flera elektroner kan inte ha alla elektroner i grundtillståndet utan nivåerna fylls på så att alla elektroner får olika kvanttal.
|
| 1946 | Percy W. Bridgman (USA) | Högtrycksfysik
Sedan Bridgmans gamla kompressor gått sönder, konstruerade han en ny apparat som kunde åstadkomma tryck på upp till 100 000 atmosfärer.
Med hjälp av denna maskin kunde Bridgman studera materia vid höga tryck, vilket ledde till massa upptäckter om t.ex. komprimerbarhet, elektrisk ledningsförmåga, värmeledningsförmåga och viskositet för mer än 100 ämnen.
|
| 1947 | Sir Edward Victor Appleton (Storbritannien) | F-skiktet i jonosfären
Radiosignaler som sänds på dagen skiljer sig från dem som sänds på natten på grund av att radiostrålarna reflekteras i ett joniserat lager i atmosfären. Experiment visade att det finns två olika skikt på olika höjd.
Genom att välja rätt våglängd på radiosignalerna, kunde man få dem att gå igenom de reflekterande skikten och nå fram till mottagaren. Det övre skiktet kallas F-skiktet. Forskning om skikten gjorde det möjligt att konstruera RADAR.
Modern kommunikation med sateliter är beroende av att man väljer rätt frekvens så att radiosignalerna går igenom de reflekterande skikten i jonosfären.
|
| 1948 | Patrick M. S. Blackett (Storbritannien) | Kosmisk strålning
En dimkammare också känd under namnet Wilsonkammare detekterar laddade partiklar genom att de gör ett dimspår i dimkammaren.
Blackett fick Nobelpriset för sina upptäckter om kosmisk strålning han gjorde med en specialbyggd dimkammare som tog fotografier bara då kosmisk strålning passerade den.
Med dimkammaren kunde han t.ex. se spår efter positroner och parbildning av elektron-positron-par.
|
| 1949 | Hideki Yukawa (JapaN) | Pi-mesonen
Yukawa studerade mesoner (som består av en kvark och en antikvark och sammanbinds av stark växelverkan) som förklarar växelverkan mellan protoner och neutroner.
Mesoner skapas inte vid radioaktivt sönderfall utan uppstår naturligt vid högenergiväxelverkan mellan partiklar gjorda av kvarkar.
Han förutsåg att det finns en partikel kallad pi-meson och fick nobelpriset för detta sedan pi-mesoner upptäcks 1947.
|
| 1950 | Cecil Powell (Storbritannien) | Pi-mesonen
För utveckling av den fotografiska metoden att studera kärnprocesser och för upptäckten av pi-mesonen med den nya metoden. Pi-mesoner är en tung subatomisk partikel som bildas vid kvark-kvark-reaktioner
|
| 1951 | Sir John Cockcroft (Storbritannien)
Ernest Walton (Irland) | Kärnfysik
Cockcroft och Walton fick nobelpriset för arbetet att med hjälp av accelererade partiklar studera atomkärnan. Dessa båda män blev de första i historien att på konstgjord väg klyva atomkärnor.
|
| 1952 | Felix Bloch (USA)
Edward M. Purcell (USA) | Kärnmagnetisk resonans
Block och Purcell arbetade båda med att undersöka kärninduktion och kärnmagnetisk resonans vilka är de underliggande principerna för MR-kameran.
De fick nobelpriset för sin utveckling av nya sätt och metoder för precisionsmätning av kärnmagnetiska moment.
|
| 1953 | Frits Zernike (Nederländerna) | Faskontrastmikroskop
Vid studier av spektrallinjer upptäckte Zernike 'spöklinjer', som visade sig på ömse sidor om spektrallinjen. Dessa beror på fasförskjutning av ljuset.
Detta ledde till uppfinning av faskontrastmikroskopet med vars hjälp Zernike kunde studera den inre cellstrukturen utan att först färga cellen och därmed döda den.
|
| 1954 | Max Born (Storbritannien)
Walther Bothe (Tyskland) | Kvantfysik
Albert Einstein hade nominerat Heisenberg, Born och Pascual Jordan till nobelpriset 1932 i fysik som Heisenberg fick för osäkerhetsrelationen.
1954 skrev Heisenberg en artikel som hedrade Max Planck för sina insikter 1900 och framställde Born och Jordan som upphovsmän till de slutliga matematiska
formuleringarna av matrismekaniken som är grunden i kvantteorin och framhöll hur stora deras bidrag var för kvantmekaniken.
Born forskade i Göttingen, Tyskland och inte mindre än 6 av Borns lärjungar har fått Nobelpris.
Walter Bothe arbetade med Tyska kärnenergi projektet och byggde Tysklands första cyklotron. Bothes experimentella resultat visade att neutroner absorberas i grafit och i tungt vatten, som blev en central fråga inom Tyska kärnenergiprojektet.
|
| 1955 | Willis E. Lamb (USA)
Polykarp Kusch (USA) | Vätespektrums finstruktur
Precisionsbestämning av elektronens magnetiska moment. Jämför med Lambskiftet som innebär att
det blir en liten energiskillnad för elektroner i väteatomen då elektronerna interagerar med vakuumet.
|
| 1956 | William B. Shokley (USA)
John Bardeen (USA)
Walter H. Brattain (USA) | Transistorn
Dessa män uppfann tillsammans transistorn som blev ersättare för vakuumrören som används i sändare, radioapparater och datorer. Till en början var konstruktionen mycket ömtålig med punktkontakter på en germaniumkristall.
Shockley utvecklade en ny typ av transistor som var konstruerad som en sandwich med flera lager av halvledare med olika egenskaper.
Denna typ, junction-transistorn blev mycket framgångsrik och tillverkades i många år.
|
| 1957 | Chen Ning Yang (Kina)
Tsung-Dao Lee (Kina) | Paritet
Naturlagarna ansågs länge vara oberoende av orienteringen i rymden. Ett experiment skulle ge samma utfall om apparaten var byggd spelvänd och resultatet observerades i en spegel.
Detta kallas lagen om paritetskonservering och antogs vara en universell lag.
I mitten av 50-talet föreslog Yang och Dao Lee att den svaga växelverkan stred mot denna lag. Experiment visade också att den svaga växelverkan bryter mot paritetslagen. För detta fick Yang och Dao Lee Nobelpristet.
|
| 1958 | Pavel Cherenkov (Sovjetunionen)
Ilja M. Frank (Sovjetunionen)
Igor Jevgenjevitj Tamm (Sovjetunionen) | Cherenkovstrålning
När laddade partiklar passerar genom ett dielektrikum med en hastighet större än ljushastigheten i mediet uppstår en elektromagnetisk strålning (ljus). Det karakteristiska blåa ljuset i kärnreaktorer är Cherenkovstrålning. Det var Cherenkov som var först med att experimentellt upptäcka ljuset.
|
| 1959 | Emilio Segrè (USA)
Owen Chamberlain (USA) | Antiprotonen
Segrè och Chamberlain var ansvariga för en forskargrupp som ville upptäcka antiprotonen. De byggde för detta en Bevatron, en partikelaccelerator vars namn har med hur stor energi den kan ge en proton (BeV = miljard elektronvolt), som skulle kunna ge protoner så mycket energi att en antiproton skulle kunna bildas. Detta lyckades de också med.
|
| 1960 | Donald A. Glaser (USA) | Bubbelkammaren
För uppfinningen av bubbelkammaren fick Glaser Nobelpriset. En bubbelkammare är en behållare fylld med en överhettad vätska. När laddade partiklar passerar genom vätskan bildas ångblåsor så att partiklarnas banor kan observeras.
|
| 1961 | Robert Hofstadter (USA)
Rudolf Mössbauer (USA) | Mössbauereffekten
När en elektron i en atom hoppar till ett lägre energitillstånd skickas en foton ut. Fotoner har både energi och rörelsemängd, så atomen kommer att få en rekylhastighet och därmed en rörelseenergi.
Om rekylenergin är liten kommer fotonen att kunna excitera en annan atom som då absorberar fotonen. Detta kallas resonsans. Resonans uppstår oftast om atomen sitter fast i en kristall.
För dessa kan det ske rekylfri emission av fotoner om kristallen är stor. Detta kallas Mössbauereffekten.
|
| 1962 | Lev Landau (Sovjetunionen) | Suprafluiditet
Vid låga temperaturer får vissa ämnen en fluid fas som gör att de flyter utan viskositet. Helium-4 har suprafuiditet vid temperaturer under 2.186 Kelvin. Det yttrar sig bland annat i att den kan rinna upp för kanten på kärlet den befinner sig i.
|
| 1963 | Eugene Wigner (USA)
Maria Goeppert-Mayer (USA)
J. Hans D. Jensen (USA) | Kvantgruppteori
Wigner bidrog till teorin om atomkärnan och elementarpartiklarna genom upptäckten av grundläggande principer för symmetri i kvantmekaniken
Skalmodellen inom kärnfysik
Goeppert-Mayer och Jensen föreslog skalmodellen för atomkärnor som använder Paulis uteslutningsprincip för att beskriva de olika energinivåerna i atomkärnan.
Det finns vissa magiska tal för antalet protoner och neutroner där energinivåerna gör stora hopp liknande strukturen i atomen där en del ämnen har fulla skal (ädelgaser). De magiska talen finns före både protontalet och neutrontalet så vissa kärnor kan vara dubbelt magiska.
|
| 1964 | Charles H. Townes (USA)
Nikolaj G. Basov (Sovjetunionen)
Aleksandr M. Prochorov (Sovjetunionen) | Maser och Laser
Maser/Laser står för Microwave/Light Amplification by Stimulated Emission of Radiation. Den innebär att en atom kan stimuleras att sända ut en foton då den passeras av en foton som har samma energi som excitationsenergin för atomen.
Den nybildade fotonen har samma energi, fas och riktning som den inkommande fotonen. Förutsättning för effekten är att merparten av atomerna befinner sig i exciterat tillstånd.
|
| 1965 | Shinichiro Tomonaga (Japan)
Julian Schwinger (USA)
Richard Feynman (USA) | Kvantelektrodynamik
är en fysikalisk teori grundad på kvantfysik och elektrodynamik som kan sägas vara en tillämpning av kvantfältteori på elektromagnetiska fält.
Teorin utvecklades av bland annat Richard Feynman, Shinichiro Tomonaga och Julian Schwinger. Dessa tre fick för detta nobelpriset i fysik 1965.
Teorin säger att då man sprider en elektron mot en annan elektron kan man skapa t ex ett extra elektron-positronpar.
Har man inte tillräckligt med energi kan man ändå skapa dem virtuellt, eftersom Heisenbergs osäkerhetsprincip säger att så länge detta par lever tillräcklig kort tid kan det skapas ändå.
|
| 1966 | Alfred Kastler (Frankrike) | Atomspektroskopi
Kastler studerade på 1930-talet spektrum av natrium i skymningsljuset i Abisko.
Efter kriget utvecklade han dubbelresonansmetoden i en kombination av optisk spektroskopi och elektronspinnresonans.
Elektronspinnresonans är en spektroskopiteknik där man studerar resonansfrekvensen för oparade elektroner i olika ämnen (metaller, joner och molekyler).
Metoden mäter energiskillnaden mellan spinn-upp och spinn-ner av elektronens magnetiska dipolmoment i ett magnetfält.
|
| 1967 | Hans Bethe (USA) | Teorin för kärnreaktioner, energiproduktion i stjärnor
Bethe mottog 1967 års Nobelpris i fysik för sin teori om energiproduktionen i stjärnor. Han analyserade de processer som kan ge stjärnorna energi.
Den första är proton - proton kedjan som är den dominerade energikällan i stjärnor av solens storlek.
Sedan kommer kol - kväve - syre cykeln som spelar större roll i tyngre stjärnor.
|
| 1968 | Luis W. Alvarez (USA) | Partikelfysik
Genom att använda bubbelkammare som man byggde större och större, från 1cm × 2cm till upp till 2 meter i diameter, och använda flytande väte fick man en analysapparat som använde datamaskiner för analysen.
Man fotograferade miljontals experiment där partiklar kom från Bevatronen och man kunde från analyser av mätningar upptäcka hela familjer av nya partiklar och resonanstillstånd.
|
| 1969 | Murray Gell-Mann (USA) | Kvarkmodellen
Idén om kvarkar presenterades av Murray Gell-Mann och Georg Zweig oberoende av varandra 1964 som ett sätt att få ordning bland alla de olika partiklar som då hade upptäckts. Det fanns nästan inga belägg för kvarkarnas fysikaliska verklighet förrän 1968,
då elektron–proton spridningsexperiment visade på att elektroner spreds mot tre punktlika beståndsdelar inuti protonen.
Gell-Manns och Zweigs ursprungliga förslag innehöll tre olika kvarkar: uppkvarken (up, u), nerkvarken (down, d) och särkvarken (strange, s), vilket räckte för att förklara alla de partiklar som då var kända.
Senare tillkom även charmkvarken (charm, c) och bottenkvarken (bottom (ibland även beauty), b). Slutligen, när toppkvarken (top (ibland även truth), t) observerades vid Fermilab 1995, hade alla sex aromerna hittats.
|
| 1970 | Hannes Alfvén (Sverige)
Louis Néel (Frankrike) | Magnethydrodynamik (MHD)
är den vetenskap som studerar hur elektriskt ledande vätskor eller gaser uppför sig i magnetfält.
Exempel på sådana medier är flytande metaller och saltvatten men framför allt plasmor i olika tillämpningar som rymdfysik, astrofysik, fusionsenergi, kosmologi, MHD-generatorer och svetsteknik.
Antiferromagnetism
är en typ av magnetism som uppvisas av vissa material. Det kännetecknas av att det finns (minst) två antiparallella ferromagnetiska substrukturer med magnetiska moment av samma magntitud.
Detta gör att inget makroskopiskt netto-moment kan påvisas i materialet.
Detta i motsats till ferrimagnetism där substrukturerna har olika magnetiska moment och därför inte tar ut varandra helt. Det finns - i analogi till ferromagnetism -
en maximal temperatur (kallad Néel-temperatur) under vilken antiferromagnetisk ordning kan uppstå i dessa material.
|
| 1971 | Dennis Gabor (Storbritannien) | Holografi
Upptäckten var ett oväntat resultat av forskning för att förbättra elektronmikroskopet, men den fick inte genomslag förrän lasern uppfunnits 1960. År 1962 kom den ryske fysikern Jurij Denisyuk på en lovande metod för holografi med inspelning i tredimensionell miljö.
I verkligheten bygger ljuset upp bilden inte bara genom en bestämd amplitud och våglängd, utan också med sin fas. I ett fotografi har ljusets fas såsom det var i verkligheten gått förlorad. I ett hologram avbildas både amplituden och ljusets fas (ofta vid en bestämd våglängd).
När bilden sedan rekonstrueras är det resulterande ljusfältet identiskt med det som kom från originalscenen, vilket ger en perfekt tredimensionell bild.
|
| 1972 | John Bardeen (USA)
Leon Cooper (USA)
Robert Schrieffer (USA) | BCS-teorin
är en fysikalisk teori som förklarar mekanismerna i supraledning, som innebär att vissa metaller vid mycket låga temperaturer kan leda ström helt utan motstånd. Bardeen, Cooper och Schrieffer fick nobelpris för teorin 1972.
|
| 1973 | Ivar Giæver (USA)
Brian D. Josephson (Storbritannien) | Josephson-effekten
är ett fenomen i kvantfysiken, som beskriver en tunnelström mellan två supraledare, åtskilda av en ytterst tunn isolerande barriär. Fysikern Brian D. Josephson förutsåg denna effekt i teorin 1962, vilken senare bekräftades genom en rad av experiment. 1973 tilldelades Josephson Nobelpriset i fysik för denna bedrift.
Även om Josephson-effekten uppmättes först i supraledare, kom begreppet senare att generaliseras: Man talar om Josephson-effekter, där två makroskopiska vågfunktioner är svagt kopplade (via en tunnelbarriär).
|
| 1974 | Martin Ryle (Storbritannien)
Antony Hewish (Storbritannien) | Radioastronomi
Ryle och landsmannen Antony Hewish tilldelades Nobelpriset i fysik 1974 för
"deras banbrytande arbeten inom radioastrofysiken: Ryle för hans observationer och uppfinningar, särskilt apertursyntestekniken."
Pulsarer
och Hewish för hans avgörande insatser vid upptäckten av pulsarerna som är en roterande neutronstjärna som genererar regelbundna pulser av strålning med våglängder från radiostrålning till gammastrålning.
Strålningen utgår ifrån stjärnans båda magnetiska poler och bildar alltså två koner åt motsatta håll. Eftersom rotationsaxeln och de magnetiska polerna inte ligger på samma ställen, sveper dessa strålningsknippen över himlen med samma intervall som stjärnans rotationshastighet.
|
| 1975 | Aage N. Bohr (Danmark)
Ben R. Mottelson (Danmark)
James Rainwater (USA) | Kärnfysik
för "upptäckten av sambandet mellan kollektiva rörelser och partikelrörelser i atomkärnor, samt den därpå baserade utvecklingen av teorien för atomkärnans struktur".
|
| 1976 | Burton Richter (USA)
Samuel C.C. Ting (USA) | J/ψ-partikeln
tilldelades Nobelpriset i fysik 1976 för "deras ledande insatser vid upptäckten av en tung elementarpartikel av nytt slag".
Partikeln kallas idag J-partikel.
|
| 1977 | Philip W. Anderson (USA)
John H. van Vleck (USA)
Sir Nevil F. Mott (Storbritannien) | Magnetism
"för deras grundläggande teoretiska insatser rörande elektronstrukturen i magnetiska och oordnade system".
|
| 1978 | Pjotr Kapitsa (Sovjetunionen)
Arno Penzias (USA)
Robert Woodrow Wilson (USA) | Kosmisk bakgrundsstrålning
Kapitsa mottog nobelpriset i fysik 1978 för sina "grundläggande uppfinningar och upptäckter inom lågtemperaturfysiken ". Han fick halva prissumman.
Den andra halvan delades av Arno Penzias och Robert Woodrow Wilson "för deras upptäckt av den kosmiska bakgrunden av mikrovågor".
|
| 1979 | Sheldon Glashow (USA)
Steven Weinberg (USA)
Abdus Salam (Pakistan) | Svag växelverkan
för "deras insatser inom teorin för förenad svag och elektromagnetisk växelverkan mellan elementarpartiklar, innefattande bl.a. förutsägelsen av den svaga neutrala strömmen".
Svag växelverkan är en av de fyra fundamentalkrafterna i naturen. Kraften spelar en roll i betasönderfall med åtföljande radioaktivitet. Den svaga växelverkan påverkar neutriner, laddade leptoner och kvarkar.
|
| 1980 | James Cronin (USA)
Val Fitch (USA) | K-meson-strålning
De fick priset med motiveringen "för upptäckten av brott mot fundamentala symmetriprinciper i neutrala K-mesoners sönderfall".
Det finns tre olika typer av K-mesoner, kallade kaoner: K+ är positivt laddad och består av en uppkvark och en antisärkvark, K- är negativt laddad och består av en särkvark och en antiuppkvark,
K0 är neutral, den har två motsatta laddningar som slår ut varandra, och består av en nerkvark och en antisärkvark.
|
| 1981 | Nicolaas Bloembergen (USA)
Arthur L. Schawlow (USA)
Kai Siegbahn (Sverige) | Laserspektroskopi
Bloembergen och Schawlow tilldelades nobelpriset i fysik 1981 för "för deras bidrag till utvecklingen av laserspektroskopien". De delade på halva prissumman.
Elektronspektroskopi
Den andra halvan tilldelades den svenske fysikern Kai M. Siegbahn för hans utveckling av den högupplösande elektronspektroskopien.
|
| 1982 | Kenneth G. Wilson (USA) | Kritisk punkt
Wilson mottog Nobelpriset i fysik 1982 för sin "teori för kritiska fenomen vid fasomvandlingar".
En kritisk punkt är de förhållanden (temperatur, tryck) i en sluten behållare som gör att vätskefasen av ett ämne upphör att existera.
När en vätska hettas upp minskar dess densitet medan densiteten av ångan som bildas ökar.
Vätske- och ångdensiteten kommer närmare och närmare varandra tills den kritiska temperaturen nås där de två densiteterna är lika och vätske-gas-linjen eller fasgränsen försvinner.
|
| 1983 | Subramanyan Chandrasekhar (USA)
William A. Fowler (USA) | Chandrasekhargränsen
Chandrasekhargränsen är ett begrepp inom astronomin. Om en vit dvärg överstiger 1,44 gånger solens massa, eller 1,44 M0,
kan den inte längre hålla ihop och blir instabil. Detta eftersom elektronerna inte kan ge jämvikt till det tryck som massan skapar.
Om en vit dvärg överstiger denna gräns kommer den att kollapsa och bli en neutronstjärna. Oftast händer inte detta eftersom en stjärna
brukar kunna göra sig av med en tillräckligt stor massa när den bildar sin planetariska nebulosa.
|
| 1984 | Carlo Rubbia (Italien)
Simon van der Meer (Nederländerna) | Upptäckten av W- och Z-bosonerna
"för deras avgörande insatser i det stora projekt,
som lett till upptäckten av fältpartiklarna W och Z, förmedlare av svag växelverkan".
W-bosonen är en av budbärarpartiklarna för svag växelverkan, den andra är Z-bosonen.
W-bosonen har antingen laddningen +1 eller -1. Z-bosonen saknar laddning.
|
| 1985 | Klaus von Klitzing (Västtyskland) | Kvant-Halleffekten
för upptäckten av den kvantiserade Halleffekten.
Halleffekt är fenomenet att strömförande ledare i magnetfält får en potentialskillnad (Hallspänning) vinkelrätt mot strömriktningen.
Effekten är uppkallad efter den amerikanske fysikern Edwin Hall, som upptäckte effekten 1879. Hallgivare kan mäta magnetfält och de används tillsammans med magneter som kontaktlösa givare,
till exempel för elektroniskt styrd tändning i motorer.
|
| 1986 | Ernest Ruska (Västtyskland)
Gerd Binning (Västtyskland)
Heinrich Rohrer (Schweiz) | Sveptunnelmikroskopet
Sveptunnelmikroskopet möjliggör avbildning av enskilda atomer i ett material.
Topografiska variationer i provets yta ger upphov till en varierande ström. Denna varierande ström används för att skapa en bild av ytan.
|
| 1987 | J. Georg Bednorz (västtyskland)
K. Alexander Müller (Schweiz) | Högtemperatursupraledare
Termen "högtemperatursupraledare" användes först om gruppen av keramiska kuprat-perovskit-material som Bednorz och Müller upptäckte 1986 och som de fick nobelpriset för redan året efter.
Upptäckten av högtemperatursupraledaren LBCO, med en kritisk temperatur på 35 K, blev mycket uppmärksammad då det tidigare antagits omöjligt att uppnå supraledning vid såpass "höga" temperaturer.
|
| 1988 | Leon M. Lederman (USA)
Melvin Schwartz (USA)
Jack Steinberger (USA) | Myon-neutrino
"för metoden med neutrinostrålar och påvisandet av leptonernas dubblettstruktur genom upptäckten av myonneutrinon".
Lederman , Schwartz och Steinberger visade att det finns olika typer av neutriner och kallade den tidigare oidentifierade typen av neutriner som genererade myoner för myonneutrino.
Denna upptäckt ledde till insikten att leptonerna, den familj av partiklar som elektroner och neutriner tillhör, bildar familjer av partiklar.
Detta är nu en del av den s.k. standardmodellen som beskriver uppbyggnaden och kategoriseringen av elementarpartiklarna.
|
| 1989 | Norman F. Ramsey (USA)
Hans G. Dehmelt (USA)
Wolfgang PAUL (Västtyskland) | Maser
för uppfinningen av metoden med separerade oscillerande fält och dess användning i vätemasern och andra atomklockor".
Ramsey tilldelades halva prissumman.
jonfälla
för utvecklingen av jonfälletekniken med vars hjälp man kan fånga och studera en enskild elektron eller jon med stor precision.
|
| 1990 | Jerome I. Friedman (USA)
Henry Way Kendall (USA)
Richard E. Taylor (Kanada) | Kvarkar
"för deras banbrytande undersökningar rörande starkt inelastisk spridning av elektroner mot protoner och bundna neutroner, vilka haft en avgörande betydelse för utvecklingen av kvarkmodellen inom partikelfysiken"
Kvarkar är en grupp elementarpartiklar som bygger upp hadroner t.ex. protoner och neutroner. Det finns 6 olika kvarkar: uppkvark, nedkvark, charmkvark, särkvark, toppkvark och bottenkvark.
|
| 1991 | Pierre-Gilles de Gennes (Frankrike) | Flytande kristaller
En klass av molekyler som under vissa omständigheter har isotropiska egenskaper och under andra omständigheter rakt motsatta egenskaper. Används i flatskärmar av olika slag t.ex. i räknedosor, dataskärmar och TV-skärmar.
|
| 1992 | Georges Charpak (Frankrike) | Partikeldetektor
"för hans uppfinning och utveckling av partikeldetektorer, särskilt flertrådsproportionalkammaren".
Charpaks uppfinning, flertrådsproportionalkammaren, möjliggör upptäckten av mycket kortlivade och sällsynta partiklar. Detektorn levererar data direkt till anslutna datorer som kan analysera en mycket stor mängd data.
Detta gör det möjligt att studera förlopp med både större upplösning och tätare tidsintervall än som tidigare var möjligt med till exempel bubbelkammare.
|
| 1993 | Russell A. Hulse (USA)
Joseph Taylor (USA) | Gravitationsvågor
För upptäckten av en ny typ av pulsarer som ger möjlighet att studera gravitationsvågor, vågor som ännu inte har kunnat detekteras.
|
| 1994 | Bertram N. Brockhouse (Kanada)
Clifford G. Shull (USA) | Neutrondiffraktion, neutronspektroskopi
"för pionjärinsatser vid utvecklingen av neutronspridningsmetoder för studier av kondenserad materia" och "för utvecklingen av neutronspektroskopi".
Neutrondiffraktionstekniken innebär att man bestrålar ett preparat, som man vill studera, med en stråle av neutroner som alla har samma våglängd.
När neutronerna träffar atomkärnorna i preparatet, sprids de åt alla håll i ett mönster som kan fotograferas och tolkas.
Mönstret ger information om atomkärnorns relativa positioner och kan därför användas för att studera atomstrukturen hos olika material.
|
| 1995 | Martin L. Perl (USA)
Frederick Reines (USA) | Tau-lepton
Perl upptäckte tauonen, som är en tyngre släkting till elektronen. Upptäckten innebar det första tecknet på att en tredje "familj" av fundamentala partiklar existerade. Existensen av den tredje familjen har stor betydelse för fysikernas tilltro till dagens teoretiska modell, den s.k. standardmodellen. Utan den tredje familjen skulle modellen ha varit ofullständig.
Neutrino
Reines fick priset för påvisandet av neutrinon.
Hypotesen om neutrinons existens är från 1930-talet. Neutrinon "föddes" som en hypotetisk partikel i ett brev skrivet 1930 av Wolfgang Pauli.
Det dröjde ända till 1956 innan Reines och dennes kollega Cowan lyckades påvisa neutrinernas existens.
|
| 1996 | David M. Lee (USA)
Douglas D. Osheroff (USA)
Robert C. Richardson (USA) | Suprafluiditet i helium-3
Ett fenomen hos vissa ämnen vid extremt låga temperaturer som gör att vätskan kan t.ex. flyta uppför kärlets väggar.
|
| 1997 | Steven Chu (USA)
William D. Phillips (USA)
Claude Cohen-Tannoudji (Frankrike) | Laserkylning
En metod att sänka temperaturen i en gas med hjälp av laserljus. Molekylerna bromsas med hjälp av fotoner tills de står stilla (temperaturen 0 K).
|
| 1998 | Robert B. Laughlin (USA)
Daniel C. Tsui (USA)
Horst L. Störmer (Tyskland) | Fraktionell kvant-Halleffekt.
" för upptäckt av en ny form av kvantvätska med fraktionellt laddade exitationer".
Genom teoretisk analys visade han att elektronerna i ett starkt magnetfält kan kondensera och bilda en sorts kvantvätska,
besläktad med de kvantvätskor som uppträder vid supraledning och i flytande helium.
|
| 1999 | Gerardus 't Hooft (Nederländerna)
Martinus J.G. Veltman (Nederländerna) | Svag växelverkan
Kraften som gör det möjligt för kvarkar att växelverka med varandra så att de byter egenskaper mellan sig. Kvarkarna omvandlas med hjälp av svag växelverkan.
|
| 2000 | Zjores Alfjorov (Ryssland)
Herbert Kroemer (Tyskland)
Jack S. Kilby (USA) | Optoelektronik
Alfjorov tilldelades år 2000 priset för "utvecklingen av halvledarheterostrukturer för höghastighets- och optoelektronik".
Snabba transistorer byggda med heterostrukturteknik finns bl.a. i radiosatellitlänkar och i basstationerna för mobil telekommunikation.
Laserdioder byggda med samma teknik ingår i tekniken för Internets optiska fibrer.
De finns också i cd-spelare, streckkodsläsare och laserpekare med mera. Han delade halva prissumman med Kroemer.
Den integrerade kretsen.
Kilby var delaktig i uppfinningen och utvecklingen av den integrerade kretsen (chipset) som revolutionerat modern mikroelektronik.
Utan den integrerade kretsen skulle inte moderna datorer vara möjliga. Sådana kretsar ingår också numera i allt från tvättmaskiner och bilar till rymdsonder och medicinsk diagnostisk utrustning.
|
| 2001 | Eric Cornell (USA)
Carl Wierman (USA)
Wolfgang Ketterle (Tyskland) | Bose-Einstein-kondensation
Ett tillstånd hos materia vid extremt låga temperaturer där partiklarna hamnar i samma kvanttillstånd och kan interferera med varandra liknande interferens med ljus.
|
| 2002 | Raymond Davis Jr. (USA)
Masatoshi Koshiba (Japan)
Riccardo Giacconi (USA) | Röntgenastronomi
Man studerar stjärnhimlen och då speciellt den röntgenstrålning som kommer från omgivningen kring vita dvärgar, neutronstjärnor och svarta hål.
Neutrinoastronomi
Man studerar de mycket svårdetekterade neutrinos som kommer från stjärnor i olika stadier av utveckling
|
| 2003 | Alexej A. Abrikosov (USA)
Anthony J. Leggett (USA)
Vitalij L. Ginzburg (Ryssland) | Supraledning
Ett supraledande material har oändligt stor elektrisk ledningsförmåga (noll resistans) och uppträder vid låga temperaturer i olika material. En supraledare kan inte innehålla ett magnetfält i innandömet.
|
| 2004 | David J. Gross (USA)
H. David Politzer (USA)
Frank Wilczek (USA) | Stark växelverkan
Kraften är 100 gånger starkare än den elektriska kraften och binder ihop kvarkar till protoner och neutroner och håller ihop protoner och neutroner till atomkärnor.
|
| 2005 | Roy J. Glauber (USA)
John L. Hall (USA)
Theodor W. Hänsch (Tyskland) | Optisk koherens
Glauber tilldelades halva priset "för hans bidrag till den kvantmekaniska teorin för optisk koherens".
Koherens innbär att ljusvågor är i fas med varandra under längre sträckor.
Koherenslängden är stor för laserljus.
Laserspektroskopi
Hänsch och Hall tilldelades priset "för deras bidrag till utvecklingen av laserbaserad precisionsspektroskopi,
inkluderande den optiska frekvenskamstekniken".
|
| 2006 | John C. Mather (USA)
George F. Smoot (USA) | Kosmisk bakgrundsstrålning
Mather och Smoot har utfört noggranna mätningar med COBE-satelliten där man visade på små variationer i den kosmiska bakgrundsstrålningen.
Dessa variationer är ett starkt bevis för Big Bang-teorin. När en gas (universum) expanderar sjunker temperaturen. Bakgrundsstrålningen motsvarar temperaturen 3 Kelvin.
|
| 2007 | Albert Fert (Frankrike)
Peter Grünberg (Tyskland) | Jättemagnetoresistans
Resistansen ändras drastiskt i tunna skikt om skiktet befinner sig i magnetfält.
|
| 2008 | Yoichiro Nambi (USA)
Makoto Kobayashi (Japan)
Toshihide Maskawa (Japan) | För upptäckten av det symmetribrott som förutsäger att naturen måste ha minst tre familjer av kvarkar.
|
| 2009 | Chales K. Kao (Kina/Storbritannien)
Willard S. Boyle (Kanada)
George E. Smith (USA) | CCD-detektorn.
För uppfinningen av en avbildande halvledarkrets - CCD-detektorn.
CCD-sensorn omvandlar fotoner till elektriska laddningar som sedan leds ut till ett signalbehandlingssystem. Den används till exempel inom astronomi samt som bildsensor i digitalkameror.
|
| 2010 | Andre Geim (Nederländerna)
Konstantin Novoselov (Ryssland/Storbritannien) | Grafen
För banbrytande experiment rörande materialet grafen som är uppbyggt av 1 lager kolatomer ordnade i ett hexagonalt mönster.
Grafen är 200 gånger starkare än vanligt stål och är dessutom genomskinligt, böjligt och har en mycket god elektrisk ledningsförmåga.
Ämnet är också ogenomträngligt för vätskor och gaser och en liten andel av ämnet i plaster kan förändra egenskaperna mycket på plasten.
|
| 2011 | Adam Riess (USA)
Brian Schmidt (Australien/USA) | För upptäckten av universums accelererande expansion genom observationer av avlägsna supernovor.
|
| 2012 | David Wineland (USA)
Serge Haroche (Frankrike) | För banbrytande experimentella metoder som möjliggör mätning och styrning av enstaka kvantsystem.
|
| 2013 | Francois Englert (Belgien)
Peter W. Higgs (Storbritannien) | För teorin från 1964 som bekräftades 2012 genom upptäckten av en partikel, Higgspartikeln, vid partikelacceleratorn i CERN.
Därmed har den så kallade standardmodellen kompletterats med en partikel som beskriver det fält som hela universum är uppfyllt med och som ger partiklar dess massa.
|
| 2014 | Isamu Akasaki (Japan)
Hiroshi Amano (Japann)
Shuji Nakamura (USA) | För uppfinningen av effektiva blå lysdioder vilka möjliggör ljusstarka och energisnåla vita ljuskällor.
För att få vitt ljus kan man antingen använda en blå lysdiod som belyser ett självlysande ämne som lyser i rött och grön eller koppla samman tre lysdioder, en röd, en grön och en blå. Summan av färgerna uppfattar ögat som vitt.
|
| 2015 | Takaaki Kajita (Japan)
Arthur B. McDonald (Kanada) | För avgörande insatser i experiment som avslöjat att neutriner byter identitet. Denna förvandlingskonst kräver att neutriner har massa. Upptäckten har ändrat vår förståelse av materiens innersta och kan visa sig avgörande för vår bild av universum.
|
| 2016 | David Thouless (USA)
Duncan Haldane (USA)
Michael Kosterlitz (USA) | De har med avancerade matematiska metoder studerat ovanliga materiefaser som till exempel supraledare, supravätskor eller tunna magnetiska filmer.
Detta är ett område som under det senaste decenniet utgjort frontlinjeforskning inom den kondenserade materiens fysik, inte minst på grund av förhoppningen om att topologiska material ska kunna användas i nya generationer av elektronik och supraledare, eller i framtida kvantdatorer.
|
| 2017 | Rainer Weiss (Tyskland)
Barry C. Barish (USA)
Kip S. Thorne (USA) | För avgörande bidrag till LIGO-detektorn och observation av gravitationsvågor.
Vågorna, som förutspåddes av Albert Einstein för hundra år sedan, kom från en kollision mellan två svarta hål. Det tog 1,3 miljarder år för vågorna att komma fram till LIGO-detektorn i USA.
|
| 2018 | Arthur Ashkin (USA)
Gérard Mourou (Frankrike)
Donna Strickland (Kanada)
| För banbrytande uppfinningar inom laserfysik.
Arthur Ashkin för den optiska pincetten och dess tillämpning på biologiska system.
Gérard Mourou och Donna Strickland för deras metod att alstra högintensiva, ultrakorta optiska pulser.
Bland tillämpningarna finns de miljontals synkorrigerande ögonoperationer som numera utförs årligen med de vassaste av ljusstrålar.
Donna Strickland är tredje kvinnan som får nobelpriset i fysik.
|
| 2019 | James Peebles (USA)
Michel Mayor (Schweiz)
Didier Queloz (Schweiz, Storbritannien) | för bidrag till vår förståelse av universums utveckling och jordens plats i universum.
Andra hälften för upptäckten av en exoplanet i bana kring en solliknande stjärna utanför vårt solsystem.
|
| 2020 | Roger Penrose (Storbritannien)
Reinhard Genzel (USA)
Andrea Ghez (USA) | Ena hälften för upptäckten att bildandet av svarta hål är en robust förutsägelse av den allmänna relativitetsteorin.
Andra hälften för upptäckten av ett supermassivt kompakt objekt i Vintergatans centrum.
|
| 2021 | Syukuro Manabe (USA)
Klaus Hasselmann (Tyskland)
Giorgio Parisi (Italien)
| Ena hälften för banbrytande bidrag till vår förståelse av komplexa fysikaliska system.
Andra hälften för
fysikalisk modellering av jordens klimat, kvantitativ analys av variationer och tillförlitlig förutsägelse av global uppvärmning.
och för upptäckten av hur oordning och fluktuationer samverkar i fysikaliska system från atomära till planetära skalor.
|
| 2022 | Alain Aspect (Frankrike)
John Clauser (USA)
Anton Zeilinger (Österrike)
| För experiment med sammanflätade fotoner som påvisat brott mot Bell-olikheter och banat väg för kvantinformationsvetenskap
|
| 2023 | Pierre Agostini (USA)
Ferenc Krausz (Tyskland)
Anne L’Huillier (Sverige)
| För experimentella metoder som genererar attosekundpulser av ljus för studier av elektrondynamik i materia.
|